Vi värderar livet så vi följer inte dom.
Hurra för mig. 22 år. Herregud vad tiden går fort när man har roligt. Det känns som att det var två år sen jag fyllde 15 och på ostadiga ben äntligen fick övningsköra Teodor med pappa vid Fageredsanstalten i Lindome. Många fler år än två har ju gått sen dess - sju. Sju långa år. Trots detta skulle jag vilja ägna detta inlägg till mina föräldrar. Älskade mamma och pappa. Det är deras förtjänst att jag ens kan fylla 22 år idag och, framförallt, deras förtjänst att jag blivit till den Andrea-liknande skapelse jag blivit.
Att mamma och pappa är det viktigaste i mitt liv var en viktig insikt jag fick först när jag flyttade hemifrån. Jag visste att de betydde oroligt mycket för mig innan, men efter att ha flyttat 17 mil ifrån dem kan jag säga att synen på det snabbt ändrades. Jag tänker ofta på vilka minnen jag bär med mig - "min ryggsäck". Den är rent ut sagt knôkad, för mina föräldrar har sett till att fylla den med en massa skratt, värme, upplevelser och inte minst kärlek. Trots att den är så full är den en väldigt lätt ryggsäck att bära. En massa bra minnen och framför allt en härlig trygghet som bara sitter där i ryggraden. Jag vet inte om det beror på att jag är ensambarn eller om det helt enkelt bara beror på mina föräldrars gemensamma aura, men det gör detsamma tycker jag.
Jag hörde på radion för ett tag sedan om en undersökning som gjorts inom området pappors och döttrars samhörighet. Den visade att om pappan tagit mycket hand om dottern när hon var spädbarn, bytt blöjor och så, tenderade dessa två att känna mer samhörighet till varandra. Det kan jag verkligen skriva under på. Pappa och jag har en alldeles speciell "pappa och dotter-relation". Jag kommer aldrig bli för stor för pappas knä. Vi är också så fruktansvärt lika till sättet att det ibland gör ont, medans vi ibland skrattar så mycket tillsammans att det gör ont - utan att någon annan förstår vad det finns att skratta åt. Jag heter nog Engblom av mer än en anledning tror jag..
Att mamma och pappa är det viktigaste i mitt liv var en viktig insikt jag fick först när jag flyttade hemifrån. Jag visste att de betydde oroligt mycket för mig innan, men efter att ha flyttat 17 mil ifrån dem kan jag säga att synen på det snabbt ändrades. Jag tänker ofta på vilka minnen jag bär med mig - "min ryggsäck". Den är rent ut sagt knôkad, för mina föräldrar har sett till att fylla den med en massa skratt, värme, upplevelser och inte minst kärlek. Trots att den är så full är den en väldigt lätt ryggsäck att bära. En massa bra minnen och framför allt en härlig trygghet som bara sitter där i ryggraden. Jag vet inte om det beror på att jag är ensambarn eller om det helt enkelt bara beror på mina föräldrars gemensamma aura, men det gör detsamma tycker jag.
Jag hörde på radion för ett tag sedan om en undersökning som gjorts inom området pappors och döttrars samhörighet. Den visade att om pappan tagit mycket hand om dottern när hon var spädbarn, bytt blöjor och så, tenderade dessa två att känna mer samhörighet till varandra. Det kan jag verkligen skriva under på. Pappa och jag har en alldeles speciell "pappa och dotter-relation". Jag kommer aldrig bli för stor för pappas knä. Vi är också så fruktansvärt lika till sättet att det ibland gör ont, medans vi ibland skrattar så mycket tillsammans att det gör ont - utan att någon annan förstår vad det finns att skratta åt. Jag heter nog Engblom av mer än en anledning tror jag..
Samhörigheten jag känner till min mamma är på ett helt annat sätt än den till pappa. Hon är trots allt den största stöttepelaren jag har i mitt liv. Och så är det ju det med att vi suttit ihop som gör det lite mer speciellt också. Förr när mamma hade vanlig telefon på jobbet kunde hon lyfta luren precis i samma sekund som jag ringde. Det blev tyst för båda och sedan sa någon förvirrat "Hallå?!" i luren. Det är liksom då man vet att jag inte blev förväxlad på BB.
Mamma har alltid varit den som tagit hand om och framför allt lyssnat på mig mest. Hon brukar själv säga att vi inte alltid har en "mor och dotter-relation" utan att vi de senaste åren utvecklat en mer vänskaplig relation. Vi diskuterar saker, stora som små, i tid och otid. Det är underbart att ha en snart 55-årig halv-tant med otrolig livserfarenhet att luta sig tillbaks på ibland. Hon har på något sätt alltid svar på tal. Det beundrar jag henne för. Mamma och jag brukar ibland prata om huruvida hon varit orolig för mig under min uppväxt eller inte. Svaret blir alltid att jag kommer förstå om jag någon dag själv får barn. Jag tycker det är så fint att tänka på att jag börjar gråta varje gång jag gör det. Jag är, för mina föräldrar, en känsla som jag aldrig kan sätta mig in i och aldrig kan förstå. Jobbig känsla ibland, för jag hade verkligen velat förstå.. Men det unnar jag dem att ha för sig själva tills dess att jag själv får barn. För som sagt - utan dem hade det aldrig blivit jag.
Som avslutning skulle jag vilja citera min pappa med några rader ur det tal mina föräldrar tillsammans höll när jag tog studenten. Han sa såhär "- Monica och jag har privilegiet att ha en väldigt öppen och rak dotter. Vi pratar och diskuterar allt ideligen. En helgmiddag i det här huset kan ta timmar ibland. Vi läste för några år sedan att tonåringar i snitt pratar med sina föräldrar 7 min per dag. Vi skojar ofta om det och jag kan konstatera att är det måttet för en tonåring så har det aldrig bott en i det här stolta huset."
Du bygger upp.
Ja, jag sa att vi skulle höras igen efter det att rapporten för c-uppsatsen var färdig...och nu är den klar! Ofattbart skönt. Imorgon ska jag gå upp precis när jag vill, även om pensionären i mig säkert kommer vakna klockan 7.36 så kommer jag inte behöva rusa upp. Minst sagt skönt. På tal om skönt - här får ni en skön bild på mamma och mig. "Lill-Monica", eller hur var det nu igen?
En vaggvisa.
Nu var det längesedan jag var inne på min blogg. Det har varit så mycket att stå i att jag blivit trött bara jag tänkt på bloggen. Förlåt. Lär inte bli så mycket skrivet resten av kandidatåret heller. Men det är bara en månad kvar. Hjälp. Förra helgen var jag i alla fall på rehab i Åsa. Älskade Åsa. Tillsammans med mina älskade föräldrar förstås. Det gjorde inget att jag fick vara hantlangare och bära massvis med gipsskivor. Inget alls faktiskt. Hann även med att knäppa några bilder. Här kommer dom.. Så ses vi igen om en månad när jag har tagit examen på riktigt!
Bortskämd.
Melodifestivalen och indiskt.
Strösselfrukost.
25års-fest
Ice, ice baby.
Inflyttningsfest.
Projektmöte med WB.
Inget slår hotellfrukost..
I farten.
På svensk underbar snölandsväg mot Karlskrona tillsammans med Mr J. Fint äre!
Solnedgång.
Nyårsförberedelser.
Värnlösa barns dag.
Idag är det just den dagen - värnlösa barns dag. Det är även min mammas födelsedag. Hon fyller hela 54 år, helt sjukt om ni frågar mig. Hon är fortfarande den vackraste jag vet. Återigen ett stort grattis till min gamla mamma!
